Ken Lee

Försvunnen…..

Varför väljer man en dag att bara sticka från allt? Lämna sin fru å sin 3 månader gamla dotter? Det har gått 15 år..om han nu lever varför hör han då inte av sig?

Håkan är spårlöst försvunnen

På bilden står han med sin nyfödda dotter i famnen.
Bara tre månader senare är Håkan Johansson spårlöst försvunnen. Spåren slutar i USA, och nu hoppas familjen att någon ska veta något som kan lösa gåtan.  

Håkan Johansson var 31 år när han lämnade sin fru, sin tre månader gamla dotter och sin familj – springande ut från inrikesterminalen på Arlanda flygplats.
Han försvann för femton år sen, i oktober 1993. Det går inte en dag utan att Håkan Johanssons närmaste tänker på honom.
– Det finns inget att bearbeta. Allt är bara ett enda stort ”varför”, säger Håkans pappa Bengt.
Vid köksbordet hemma i Piteå sitter storasyster Margareta, hennes man och Bengt. För ett år sedan dog Håkans mamma. Hon fick aldrig reda på vad som hänt sonen.
Familjen bläddrar bland gamla fotografier. Margareta håller i en bild av sin lillebror där han står bakom sin fru och sin nyfödda dotter på BB. Bara tre månader efter att bilden togs var han spårlöst försvunnen.
– Som jag har studerat den här bilden. Jag har tittat efter något tecken i hans ögon att något var fel, att han var olycklig. Jag kan inte se det, säger hon.
I långa perioder har alla bilder legat undanstuvade långt ner i lådor och kartonger.
– Det har varit för smärtsamt att se och tänka på, säger Margareta.
På ett annat foto tittar Håkan rakt in i kameran. Han är arbetsklädd, gräver med en spade i jorden utanför den lilla familjens hus i Piteå. Huset skulle renoveras, men det blev aldrig klart.

Håkan hade pluggat juridik i Uppsala. Där träffade han Lena.
Han avslutade aldrig sina studier utan började arbeta inom familjeföretaget, en sportbutik. De flyttade till Piteå från Uppsala.
– Det blev ett generationsskifte och vi bestämde oss för att flytta. Vi ville bilda familj och gifta oss, säger Lena.
Efter ett storstilat bondbröllop hos Lenas föräldrar blev hon gravid. 1993 föddes deras dotter. Lena jobbade mycket, och de bestämde att Håkan skulle vara pappaledig när dottern var tre månader.
– Han gladde sig väldigt åt det, säger Lena.
Den 14 oktober åkte familjen för att hälsa på svärföräldrarna i Finland. Lena åkte tillbaka till Piteå efter ett par dagar. Håkan stannade för att jaga älg med svärfar.
Hemma öppnade Lena posten – och hittade ett brev från banken. Hon fick en chock. Håkan hade tagit ett lån som hon inte kände till. Samtidigt upptäckte systern att Håkan gjort ett uttag från företaget på nästan 400 000 kronor.
– Jag förstod inget, vi hade bra ekonomi.
Hon ringde Håkan, men fick ingen riktig förklaring mer än att han skulle ringa systern Margareta och berätta vad som hänt. Han ringde aldrig. Det var sista gången hon pratade med sin man.
När hon ringde sina föräldrar igen fick hon reda på att Håkan tagit bilen för att hälsa på en kompis i Vasa. I Vasa hittade Lenas pappa familjens bil. Håkan hade tagit flyget från Helsingfors till Arlanda.

i företaget. Han var på jobbresa, styrde om sina planer och åkte till Arlanda för att möta Håkan.
– Egentligen var det otroligt att jag hittade honom. Han kom emot mig, och vi pratade lugnt och bestämde oss för att vi skulle gå till inrikesterminalen och flyga till Piteå för att reda upp allt, säger han.
Han minns att Håkan var nervös och att han gick in på toaletten.
– När han kom ut såg jag att han svettades. Han sa att han inte mådde bra, att han behövde sätta sig och gav mig sin väska och plånbok – så att jag skulle vara säker på att han inte skulle försöka sticka.
Håkan satte sig på en bänk för att vila. Men bara sekunder senare reste han sig blixtsnabbt och rusade rakt mot utgången.
– Jag bara skrek åt några poliser som fanns där att de skulle stoppa honom.
När Margaretas man kom ut från terminalen fanns det inte ett spår av Håkan.
– Han måste hoppat på någon buss. Det var så chockartat. Jag kunde aldrig tro att han bara skulle sticka. Det var som i en actionfilm på tv.

Två dagar senare häktades Håkan Johansson i sin frånvaro misstänkt för grov förskingring.
– Vi visste att det skulle krävas att vi anmälde för att hela den internationella polisapparaten skulle gå i gång, säger Margareta.
Efter nästan två år, i september 1995, kom första livstecknet.
Interpol hade fått bevis för att Håkan personligen hade ansökt om visum på amerikanska ambassaden i Stockholm samma dag som han häktades. Genom Interpol fick de också veta att hans passnummer registrerats hos de amerikanska myndigheterna. Den 23 oktober reste Håkan Johansson in i USA genom New York. Där slutade spåren.
När USA-spåret nådde familjen hade efterforskandet i Sverige trappats ner. Polisen hade hört studiekamrater i Uppsala, kompisar och familj. Det fanns misstankar om spelskulder, men polisen fann ingen substans i misstankarna.
– Vi blev övertygade om att flykten var frivillig och välplanerad– men vi hade ingen aning om varför, säger kriminalinspektör Thomas Karlsson.

Den 13 november förra året ringde det på Thomas Karlssons telefon i tjänsterummet på polisstationen i Piteå.
Ett sällskap från stan hade varit på besök på äventyrsparken Sea World i Orlando, Florida. Sällskapet strosade omkring och pratade på sin hemdialekt – pitemål – när de plötsligt hörde en röst:
– Heja Norrbotten!
En man hade passerat bara någon meter från sällskapet, fortsatt förbi och sedan vänt sig om. När en ur sällskapet närmade sig mannen för att prata, försvann han snabbt.
Hemma igen läste de om Håkans försvinnande i tidningen.
Mannen på Sea World, ensam, fritidsklädd, med en ryggsäck på ryggen, var mycket lik bilden på Håkan Johansson. En av männen säger också att han kände igen Håkan från familjens sportaffär i Piteå.
För första gången på många år tändes ett svagt hopp.
– Det är det enda påtagliga som hänt under 15 år, säger systern Margareta.
Förundersökningen mot Håkan Johansson är nedlagd sedan flera år. Brottet som han formellt var misstänkt för är preskriberat. Han riskerar inget straff om han kommer tillbaka. Hans mystiska försvinnande är inte längre ett polisärende. Trots det följer kriminalinspektör Thomas Karlsson fallet.
– Det vore så klart skönt för alla om man kunde få klarhet i vad som hänt, säger han.
För pappa Bengt är försvinnandet ett öppet sår. Han ligger ofta vaken på nätterna. Då mal tankarna på sonen runt i huvudet.
– Jag skulle ge vad som helst för att bara prata med honom i fem minuter och höra att han har det bra. Vill han leva sitt liv någon annanstans så får han göra det – vi vill bara veta om han lever, säger han.
Margareta minns en händelse två veckor innan försvinnandet. Hon satt i soffan med sin nyfödda brorsdotter i famnen när Håkan ställde sig bakom dem, tittade länge och sa ”det blir nog bra det här”. Hon minns att hon reagerade, tyckte det lät konstigt men frågade aldrig vad han menade.
– Om han hade problem, varför sa han inget? Vi hade gjort vad som helst för honom, säger Margareta.

Lena beskriver en man som var lätt att tycka om, en sällskapsmänniska som var duktig på att hålla tal och sjunga, med en kärleksfull relation till sin familj. Sommaren innan han försvann förändrades han, kunde vara nervös och fick telefonsamtal som verkade konstiga.
– Det var inte så märkbart, utan mer något som jag kom på när jag tänkte tillbaka.
Trots att hon haft flera olika misstankar om vad som låg bakom Håkans försvinnande har inga blivit bekräftade.
– Jag är säker på att det var något som gjorde att han kände sig tvingad.
Hon har träffat en ny man, och hon och dottern lever ett bra liv. De har nära kontakt med Håkans familj, och har aldrig slutat prata om hans försvinnande.
– Vi slutar aldrig att vänta på en ledtråd.
När Lena träffade gamla vänner från Uppsalatiden på ett 50-årskalas för något år sedan fanns tanken i bakhuvudet: kanske skulle någon berätta någon detalj som kunde kasta ljus över händelsen.
– Efter att han försvann tänkte jag ”när tiden går så får vi veta”. Men ingen har kommit med någon ny information.
Hon är övertygad om att han inte lämnade henne, sin familj och sin dotter frivilligt.
– Om han lever vill vi att han ska få veta att vi vill ha kontakt med honom. Hela familjen vädjar att alla som känner till något om Håkans försvinnande hör av sig till expressen.
Fotnot: Lena heter egentligen något annat.

 

Vet du något om Håkans försvinnande?
Har du sett Håkan Johansson?
Mejla tipsen till hakan@expressen.se eller ring reporten Katrin Krantz på 08-738 30 00

Nätshopping

Dt e ganska bekvämt att sitta framför en skärm å ”klicka hem” lite kläder mitt i natten. När dt e rea på kläderna så känns dt ännu bättre 2 tunikor, en mysdress, ett par skor å en jacka…allt detta för endast 397.50 +frakt. Skorna e väl egentligen inte min stil men jag e i stort behov av ett par sommarskor å detta var dt bästa jag kunde hitta *L* Nu återstår bara å se ifall allt passar.

Klassresa

Fick en bild skickad till mg på mailen.. Hade helt förträngt att just den bilden togs. Vi var i Leningrad (St Petersburg) på klassresa -88 lr var dt -89, minnet sviktar *L*. Vilken resa dt var … alla hyss vi hittade på å dom utflykter vi var på *jösses* Mkt har man nog förträngt, å dt ska vi nog alla vara glada över. Men gladast var nog ”nyckelpigan” (tanten som satt på våran våning å delade ut nycklarna till rummen) när vi åkte hem. Tror hon var aningens less på oss.  Men ingen glömmer väl när vi, av ngn anledning som jag inte minns, virade in en klasskompis i toapapper!? Lr när vi från vårat rum vrålade ”STRUUUUUMPAN” genom fönstret på ngn stackars ryss som fattade nada. Fyllan på hotellet å allt som hände på discot där *skratt* Å massa annat som jag inte tänker nämna här *L* Men åter till bilden.. Varför står vi som vi gör med ena benet i luften? *haha*

 

Arga leken…

Vem vinner…du lr lemuren?

Klantskalle…

Jag har väl aldrig gjort ngn hemlighet över att jag e en riktigt klantskalle.. jag kan räkna upp flera saker som jag gjorde som ”ung”. Fallet på posten, när jag störtade huvudstupa över sparken i en nedförsbacke, dansade på toan på krogen så benet gick av, cyklat ner i ett dike å flög över styret, frontalkrockat med en annan cyklist i hög hastighet.. mm mm Jag har inte blivit mindre klantig med åren heller.. Jag lär mig inte. NU på dom senaste dagarna har jag lyckats med konststycket att riva sönder mitt badkar, springa in i toapappershållaren så jag har ett fint blåmärke på höften å välta en 2 liters tillbringare med vatten… 2 ggr på samma (jädra) dag *SUCK*

Mitt rätta jag…?

Enligt testet jag just tog så e jag en sånhär

Du är en riktig hyvens typ. Det finns nog ingen som tycker illa om dig. Du är social, men uppskattar även att vara för dig själv ibland. Med andra ord så har du hittat en ganska bra balans i livet och dina vänner skulle beskriva dig som en ganska naturlig person utan allt för många neuroser. Tänk bara på att gränsen mellan att vara så normal som du är och att vara tråkig kan vara hårfin. Du skulle förmodligen må bra av att göra något lite annorlunda i ditt liv.

Vad e du? Gör testet här http://www.passionofsweden.se/?page=test.html

Skyddad: Tanken är den största fienden…

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

*ASG*

What….?

Taskiga klädkombinationer

Vem minns inte våndan inför skolavslutningarna!? Vad 17 skulle man ha på sig? Man planerade i veckor innan, kollade elloskataloger å rotade igenom stans alla klädaffärer efter den bästa outfiten. Varenda gång så tänkte man ”Åh, jag e så nöjd med mitt val” Ser man tillbaka på alla gångerna å alla olika kläder man har haft så e man inte alls lika nöjd. Satt å försökte komma ihåg vad jag har haft på mig under åren. Kommer inte ihåg alla år å om dt beror på taskigt minne lr för att dt var så gräsliga kläder att jag valt att förtränga dt hela låter jag vara osagt.Kan även ha blandat ihop åren.. Men här e ett urval på vad jag haft iaf…

Åk1: Kommer inte ihåg
Åk2: Vitt linne & Blå/vit blommig kjol
Åk3: En fruktansvärd rosa/vit klänning som satt som ett korvskinn
Åk4: Ett par blå/vita randiga byxor, rosa plastpumps med taxklack(vad tänkte jag här!?) å som pricken över i:et.. en ljusblå kavaj som var vändbar :S
Åk5: Vita byxor, vit t-shirt, rött nitbälte å jag tror att jag hade röda skor
Åk6: En cerise t-shirt, vit, tight, kjol som slutade mitt på vaden, vita pumps å en cerise lång rock.. *ryser* Hade tom köpt rosa slingor som man skulle tejpa fast i håret men dom föll bara ur.
Åk7: En jeansblå lång kjol med spetskant nertill, vita mormorskängor, sjömanskeps, vit blus (?) å jeansjacka
Åk8: Kommer inte ihåg
Åk9: Senapsgula shorts, senapsgul blus med brunt tryck i form av bla fiskskelett å bruna pumps (detta kan även ha varit åk8, e inte helt säker)

Gymnasiet:
Åk1: Kommer inte ihåg
Åk2: Mörkblå shorts & vit blus med sjömanskrage.

Många av dessa kombinationer hoppas jag att man glömmer med åren.